Som många av er redan vet så krockade vi igår. Eller rättare sagt, vi blev påkörda. Det var i en korsning efter Altervägen som en man körde rakt ut och in i vår bil. Han träffade förardörren där vi satt, och vår bil for in med passagerarsidan före (där jag satt) och träffade en snödriva och en lyktstolpe. Tobbe och jag fick åka ambulans in till akuten, då jag hade ont i örat och var chockad. Väl framme på akuten konstaterades det att jag mådde bra, men att jag mest troligt skulle få ont då chocken lagt sig. Och det fick jag. Har ont i nacke, axlar och rygg, samt en arm. Tobbe hade inte ont när vi åkte ambulansen in till sjukhuset, men började känna av nacken när vi kom fram så han vick röntgas. Bilderna visade dock inget, så efter en massa tryckande och kännande på våra kroppar, och lite testar av det ena och det andra fick vi åka hem. Så som ni nog förstår vid det här laget mår vi bra. Men det var en lång dag igår.

Något som både jag och Tobbe upplevde i själva krocker var att allt gick i slowmotion. Det var en konstig känsla. Det kändes som dom längsta sekunderna i mitt liv. Det värsta var ju dock att jag kände hur bilen träffade oss, och såg sen genom fönstret på min sida att det var en lyktstople där. Jag vet att jag hann tänka "helvete" och vad som kändes som en evighet senare träffade vi snödrivan och stolpen. Och där tog det tvärstopp.

Och för er nyfikna kommer här två bilder på hur bilen ser ut. Dock är det svårt att få dom rättvisa, då bilen ser mycket värre ut i verkligheten...

 

Så här dagen efter är jag bara så glad att vi klarade oss något så när helskinnade. Det kunde ju har slutat hur som helst. Men vi hade änglavakt, det måste vi ha haft. Och det var tur att vi hade en hyrbil. Hade vi haft vår egen hade vi nog våltat med bilen också.. Usch, vill inte tänka på saken.

 

Så idag är jag ledig och ska möta upp mamma på stan för en fika. Försöka tänka på nåt annat, och glömma bort värken i min arma kropp. Känns ungefär som efter ett stenhårt träningspass på gymmet, då varje muskel i kroppen ömmar. Muskler man inte ens visste att man hade.

 

Men nu vet ni ungefär vad som hände. Och att vi mår bra. Och lever!