Jag brukade känna mig ensam. Trots tusentals människor omkring mig, var jag ändå alltid själv. Jag kände mig strandad. Utslängd i ett mörker utan en chans att kunna navigera eller hitta land. För rädd för att sträcka ut händerna och upptäcka att ingenting fanns i närheten. Ingenting äkta. Ingenting alls.

Men så mötte jag dig. Allting vände och mörkret blev till ljus. Jag vågade hoppas, vågade följa den väg du visade mig. Det hårda hjärtslag som tidigare bultat bakom min bröst lättade, och jag kände hur rädslan lämnade mina axlar.

Nu är jag aldrig ensam längre, även om du inte alltid är med mig rent fysiskt. När det gör ont och hjärtat bultar hårt, så finns du där som en kompass i mörkret. Du visar mig vägen, leder mig på stigar jag aldrig kunnat drömma om att få vandra längs efter.

Du, bara du min kära vet hur allting var. Och vet hur allting kommer bli. En kärlekssaga som är lika bra som den är sann. Det är sagan om dig och mig, Tobias. ♥