Sitter och kollar på 'Hälften man, hälften träd' på kanal 5. Det är en Brittisk dokumentär från 2008 som handlar om 32-årige Dede som bor i en avlägsen by i Indonesien med sina två barn. Dede är före detta fiskare och har en mycket ovanlig hudsjukdom. Han har rotliknande strukturer som växer på hans kropp, grenverk som kan växa upp till fem centimeter per år och som skjuter ut från hans händer och fötter. Han är känd som "Tree Man" och hans tillstånd har förbluffat de lokala läkarna i 20 år. För att försörja sig och sin familj jobbar han på en cirkus där han visar upp sin trädliknande kropp. Hudspecialisten Dr Anthony Gaspari från Marylands universitet åker till Indonesien för att försöka ställa en diagnos på Dedes mystiska tillstånd, som är livshotande.

När jag ser och hör om människor som Dede, kan jag inte hjälpa att tycka synd om dem. Och samtidigt kan jag inte hjälpa att bli lite arg på mig själv. Här sitter jag, fullt frisk och klagar på hur jag ser ut. På mitt lilla 'skönhetsfel' som i jämförelse med Dede's hudsjukdom är som en fjärt i rymden. Jag ska verkligen inte klaga. Det finns dom som har det så mycket värre än mig. Jag är lycklig som bor i ett land där jag får all sjukvård betald, där läkare är kunniga och verkligen gör sitt bästa för att vi som bor här ska få bästa tänkbara vård. Efter alla operationer jag gått igenom, kan jag inte annat säga än att läkarkonsten verkligen är en konst.

Jag är också så otroligt lycklig att jag är tillsammans med en kille som från första början såg bortom mitt 'skönhetsfel'. Tobias har alltid tyckt att jag varit fin precis som jag är. När det var dags för min senaste operation frågade jag honom vad han tyckte. Och han sa att jag alltid kommer vara vacker i hans ögon, vare sig jag går igenom en till operation eller inte. Och det värmer i kroppen att höra det. Han är verkligen bäst.

Och alla ni vänner, som också tar mig för den jag är. Det tackar jag gudarna för! I ett samhälle där allt handlar om att vara snygg och perfekt (vad nu det är) har ni alltid stått vid min sida, även fast jag inte 'ser ut som alla andra..'

Det blev visst ett långt inlägg, så jag ska sluta nu. Men jag menar det verkligen när jag säger att jag ska sluta klaga på att det är så synd om mig. För det är det inte. Inte på långa vägar.