Nu är lägenheten uppsagd. Det är med sorg, men såklart mest glädje, som jag lämnade in papprerna idag. Vi har ju trivts så bra här i läggan, men längtar så galet mycket efter att få nycklarna till huset. Och dom får vi den 28 Maj. Som vi längtar! Det känns fortfarande overkligt. Vissa dagar har jag svårt att förstå att det liv jag lever verkligen är mitt.

För ungefär tre år sedan träffade jag Tobias, ja ganska exakt tre år sen skulle jag tro. Det var på våren någon gång. Fast vi hade ju pratat med varandra långt innan dess. Men det var inte förrän på våren vi sågs på riktigt. Och då hände det underbara. Kärlek. Jag vet att det är många där ute som inte tror på kärlek vid första ögonkastet. Men det var precis vad som hände mig. Jag föll. Och jag faller än. Ja, varje gång jag ser min underbara Tobias så börjar världen skaka och jag blir knäsvag, precis som den där första gången vi sågs. Jag minns den dagen än, som om det var igår. Hur jag knappt vågade se på honom, han var ju så snygg! Än mindre prata.. Haha, jag som aldrig någonsin varit blyg ville bara gömma mig, ville inte att han skulle se hur jag rodnade mer och mer för varje ord han sa.

Man kan säga att det var vändpunkten i mitt liv. Den dagen då han uppenbarade sig för mig. Jag är forfarande övertygad om att han är en ängel, sänd från ovan för att skydda mig. Nej, vad töntigt det låter. Haha, men det är så jag känner. Innan Tobias kom så var jag så osäker, visste inte vad jag ville, vem jag var. Jag fumlade i ett mörker, och hade liksom ingenstans att ta vägen. Men nu är livet ljust, jag vet vad jag vill, och det är till största del Tobias förtjänst. Älskling, jag älskar dig för att du tar fram det bästa ur mig.

Men nu var det ju inte det här jag skulle blogga om, ville ju bara få sagt att vi sagt upp lägenheten nu. Och det innebär att vi är ett steg närmare att få flytta in i vårat hus! Gaahh, känns helt galet sjukt och roligt att kunna säga det. Vårt hus.